Den svenska hårdrocken, eller vad man nu ska kalla den, har tidigare firat stora konstnärliga triumfer. Jag tänker framför allt på Bathory, som bildades i Stockholm 1983 och som tillsammans med brittiska Venom kom att skapa black metal-genren; Venom satte upp ramarna för texterna och estetiken inom genren och skapade även termen “black metal” genom att döpa sitt andra album till just detta, Bathory blev ledstjärnan för hur musiken skulle låta.

På Bathory följde Entombed, bandet som mer än något annat definierade hur svensk death metal skulle låta, och som fick en efterföljare i Göteborgs stoltheter In Flames, som sålt två miljoner skivor, och som var riktigt bra innan de började experimentera med synthar.

Utomlands uppskattar många svensk metal, då de svenska musikerna har lyckats hitta en gyllene medelväg mellan mesig finska pop- och operametal à la HIM, Stratovarius och Nightwish och mer extrem norsk kyrkobrännarmetal, med band som Mayhem, Gorgoroth och Troll (som släppt ett album med titeln Drep de kristne och alltså inte ska förväxlas med den svenska 80-talsgruppen med samma namn).

Nedgången

Men sedan hände något. In Flames fick vara förband åt Iron Maiden och ett annat band från Göteborg blev bara större och större, utan att tillföra genren ett uns av nytänkande; det har de själva erkänt i intervjuer. Ni har nog hört talas om dem, de heter Hammerfall och har spelat på Scandinavium. Antagligen byggde de upp en borg på scen inför den spelningen, det brukar de göra. Hammerfall har även gjort saker som är så svåra att förknippa med bra musik i någon form som att göra en video tillsammans med svenska damlandslaget i curling och spela tillsammans med Roger Pontare. Man ska kanske inte förvänta sig för mycket av ett band där en av medlemmarna är moderat kommunpolitiker, men metalvärlden skrattar åt oss nu.